Vänner?

 

Han blev väldigt snabbt min allra bästa vän, vi kom nära varandra. Han är den jag kan dela allt med och den jag fanns där för. Hur ska man helt plötsligt sluta vara så nära? Går det ens? 

Det här med att bli vän med sitt ex är något som många strävar mot. För mig och mitt ex känns det på något sätt extra viktigt: Vi har varit tillsammans i ca 2 och 1/2 år, dessa år har vår gymnasietid. Under dessa år har vi precis som många andra genomgått lite av en berg och dalbana, något som båda fört oss närmare varandra samt delat oss. 

Det här är andra gången vi gör slut på riktigt. Fast jag skulle ändå säga att förra gången inte var verklig, då vi blev tillsammans väldigt snabbt igen. 

Men denna gång finns det inget att vända tillbaka till, han försvinner till en annan stad för studier och jag är kvar här. Men främst så finns det inget att vända tillbaka eftersom det inte finns några sånna känslor från hans sida. 

Men något som vi pratade om den där dagen, den värsta dagen i mitt liv. Och det var att vi för alltid skulle vara vänner, oavsett vad. Men hur tusan ska det gå till? Kan man verkligen bli vän med någon man älskar så mycket. För som jag nämnde är han min bästa vän, frågan är ju egentligen bara om det är samma sak när man inte är kär i den här bästa vännen. Om man någonsin kommer till den punkten, att man inte är kär längre alltså. Jag försökte faktiskt söka på quotes om just detta ämne, och wow vilken vägg av negativitet jag mötte. "YOU CAN NEVER BE FRIENDS WITH AN EX" är i princip kontentan av det hela, men jag vill tro att de har fel. 

Vårt mål är att bli vänner frågan är bara när. Han skrev till mig och ville träffas redan 6 dagar efter att vi hade gjort slut, men jag sa nej. För jag är inte redo att inleda en vänskap ännu. Är det inte så att för att jag verkligen, verkligen skall kunna vara hans vän så måste jag kunna föreställa mig att han skulle vara tillsammans med någon annan. Och det kan jag ABSOLUT INTE. 

Det gör typ ont att ens skriva det. 

Men jag tror att man åtminstone nästan kan komma till den punkten. Det gäller bara att båda siktar mot samma mål och att man är öppen mot varandra. Även fast det skulle göra så ont att höra " Du, jag har träffat någon ny" så vill jag hellre höra det än att få det slängt i mitt ansikte. Men det är väll inte förs jag klarar av att höra det som vi kan bli riktigt bra vänner. 

Min undran är dock, måste man jobba sig dit i sin ensamhet eller kan man träffas och jobba dit tillsammans? ALLA mina vänner säger att jag behöver ta avstånd, ge mig själv utrymme att vara ledsen osv. Men tänk om det är just detta som gör att det inte funkar att bli vänner, alltså om man istället skulle komma över varandra tillsammans kanske man hade kommit ut ur det ännu starkare vänner än innan? Låter lika konstigt som det är logiskt. 

För då lär man sig att handskas med ett dilemma som finns i ens närhet istället för att låtsas som det inte finns i sin ensamhet. Tänk er själva att få uttrycka hur man känner till någon som vet EXAKT hur du känner, eftersom ni är i samma "breakup". När man umgås som vänner kan man kanske också lättare acceptera att det är så situationen ser ut, lite som en begravning fungerar för att man ska förstå att en person verkligen är dock, fast snarare som en start på något annat än ett slut. 

Även fast du ska låta dig själv vara ledsen och ta sin tid så tror jag inte heller att man ska vara rädd för att bemöta problemet direkt och ordentligt. Inte direkt i tid utan snarare köra rakt på när man känner sig redo för det. 

Att bli vän med sitt ex är inte omöjligt men det kräver tid och att båda är överens öm att de verkligen har det som mål. 

Utan det kaoset man kanske ingått i under sin tid i en relation. 

Med vänlig hälsning, 

Själen som ser ett ljus i mörkret.

När fingrarna kliar..

Och man vill hela sitt hjärta genom det som en gång förstörde det.

Det är precis så jag känner just nu. Jag KAN INTE sluta tänka på honom, bilder uppstår där vi blir tillsammans igen, där vi spenderar en sista natt tillsammans och hur han omfamnar mig öppet och helhjärtat. Varför fattar inte min hjärna att det är slut? Man brukar ju ofta säga att det är hjärtat som längtar tillbaka och att det är hjärnan som har vett, men jag vet inte om jag tror på det. 

För mitt hjärta är brustet och förstört, det vill bara gå vidare. Men min hjärna kan inte sluta tänka "tänk om". Tänk som vi hade varit tillsammans till han åkte, tänk om vi hade fått älska varandra förevigt. 

Tänk om han älskade mig lika mycket som jag älskar honom. 

Det är så sjukt att man ens ska behöva önska eller drömma om det, ska inte det vara en självklarhet? Att den du väljer att spendera mest tid med och bry dig om allra mest, skulle göra detsamma för dig? Som ni märker är det inte en självklarhet i alla fall, och det är svårt att inse att man förtjänar bättre än så. 

ALLA förtjänar att bli älskade. 

Det är såklart inte en synd att inte vara lika kär i någon som den personen är i dig, men det är en synd att hålla kvar den här personen nära. Som en trygghet. För när du inte ser, fälls många tårar längs hens kinder. Hen oroar sig för att du tycker det är jobbigt när hen smsar. När du inte ser, vet personen innerst inne att du inte känner likadant, men så fort ni ses igen blir allt som vanligt och man går in i samma mönster som förut. För man förstår inte att man själv är värdefull, att man själv är älskvärd, att man förtjänar bättre. 

Så när dina fingrar kliar, precis som mina har gjort hela dagen. Läs det här och försök förstå, att du är det finaste du har och att du förtjänar det bästa. 

Kramar till dig som kämpar 

Från en kämpe till en annan 

ENSAM I ETT FOLKHAV

Vet ni hur det känns? känner ni igen er i den känslan? Jag tror att de flesta har gjort eller kommer. Och för mig har det precis hänt. 

ATT GÖRA SLUT 

Är och kommer alltid vara en av de jobbigaste stunderna i ditt liv, oavsett om ni har varit tillsammans kort eller lång tid, om ni älskar varandra eller om det är du eller den andre som tar steget. Det gör alltid ont att förlora en person som betyder något för en. 

Just nu känner jag mig ganska tom och som att ingen förutom honom förstår mig. För det på något sätt "komiska" i det hela är det är han jag vill prata med när jag mår såhär. Frågan är dock vad man letar efter för sorts respons? Söker man support från sin pojkvän eller en ny vän? Vill jag att han kysser mig på pannan och säger att allt kommer bli okej, svar ja. Och det är det som är fel, inte förs man ser denna person som en ny vän snarare än en gammal pojkvän så kommer det aldrig fungera att varken gå vidare eller kunna umgås igen. 

Det är inte förs då som du kommer komma till ro med dig själv. 

För något du måste inse är att ni inte är ett par längre, jag vet att det låter dumt och egentligen ganska självklart. Fast jag tror inte att du riktigt insett det egentligen. 

Men hur inser jag det? och hur i hela världen skall man kunna komma till  ro med det? Tid? Hämnd? Det är något ingen någonsin kommer veta svaret på, men en sak som är säker är att du aldrig kommer komma över det genom att stänga in dig själv i ett rum och lägga all din kraft på att sörja det. 

Något som jag har fått höra de senaste dagarna är att jag måste skapa mig mitt egna liv, och inse hur fantastiskt det är. Innan jag någonsin kommer vara redo att träffa honom igen, även fast det är allt jag vill just nu. 

Ensam i ett folkhav, drunknar i mina känslor. Ensam i en värld där jag har allt stöd jag någonsin hade kunnat önskat. 

Lycklig för vad jag har men önskar du var här. 

Med vänlig hälsning, 

En brusten själ 

Hjärtesorg är inte smärtfritt

Ingen vet hur det känns förs man faktiskt lever i det. 

Jag blev dumpad för en vecka sedan. Sen dess har jag gått upp och ner i humöret som jag vet inte vad. 

Ena stunden vill jag slå på allt, spy på honom och visa alla att jag klarar mig alldeles utmärkt utan honom. Men vi vet alla att detta varar inte speciellt länge. 

För rätt som det är ser du honom, i mitt fall måste jag se honom strutta förbi varje dag i skolan. Hela min värld kollapsar.. Mina tankar just nu är att jag verkligen vill ha tillbaka honom. Jag saknar att ha närheten, men jag är inte säker på att det är honom jag saknar. 

Det är svårt att veta om man saknar känslan av att ha någon eller personen i sig?

Mina vänners vanligast kommentar är: "Gumman, det har bara gått en vecka". Men jag vill inte känna såhär, så det spelar ingen roll att det bara gått en vecka JAG VILL ALDRIG KÄNNA SÅHÄR. 

Varför måste man överanalysera allt!? Varför måste jag -så fort jag får ett litet sammanbrott- gå in på hans facebook för att se vad han har för sig? 

Jag och alla andra därute som precis gjort slut med någon måste inse att de inte längre ingår i våra liv. 

Svårast av allt är att radera någon ur sitt liv som man spenderat varje minut med. I skolan, efter skolan och på helgerna. Istället för att vara helt ensam var man ensam tillsammans. Det är den personen man kunde vara med utan att behöva säga ett ord för att man var så bekväma tillsammans. Nu säger man inte ett ord till varandra för att man är så obekväm. 

Det blir bättre.. eller??....